Ni vet de där kompisarna som vi tror att vi aldrig kommer sluta träffa, som vi kommer gå sida vid sida med livet ut? Jag har sådana kompisar, men jag brukade ha fler. För folk försvinner från den listan, men samtidigt så kommer det även nya. Men även trots att de personerna som försvinner ersätts med andra så är det ganska hemskt. Jag har kompisar som jag älskat, skrattat och gråtit med. Men nu? Nu är dem som främlingar, främlingar vars hemligheter jag vet. Det känns så konstigt, att se på en människa och känna att ni nu är främlingar för varandra, men fortfarande vet de där djupaste hemligheterna som denna berättade i förtroende för dig. Förtroende för just dig, du var den personen som han/hon kunde lita på. Och nu hälsar ni inte längre när ni ses. I början när ni började glida ifrån varandra kanske ni snabbt sa hej när ni sågs, sedan ersättes detta av att du letade efter något i dennes ansikte, ett tecken på att du kanske borde hälsa, men det fanns inte längre något där. Och nu, nu kollar ni rakt förbi varandra, som om ni aldrig någonsin träffats från första början. Som främlingar.

Ibland när jag kollar tillbaka på kompisar som jag nu längre aldrig skulle kalla mina kompisar blir jag ledsen. Jag frågar mig vad som hände. Vad som gick fel. Var det något fel som vi gjorde? När slutade vår vänskap? Och när blev vi främlingar för varandra? Ibland saknar jag de där stunderna när vi skrattade tillsammans, jag ser tillbaka på gamla minnen och foton och ler. Ler samtidigt som jag känner ett hugg i hjärtat. Vi kommer troligtvis aldrig skratta tillsammans igen. 

Men det finns även gånger när jag kollar tillbaka på andra som försvunnit ut ur mitt liv. Och återigen ler jag. Men inte över lyckliga minnen av vår vänskap. Utan över tanken på hur dum man var. Dum som fortsatte att umgås med människor som egentligen inte var bra för en. En vänskap där du gav och gav och gav, men aldrig fick något tillbaka. Man var så godtrogen och ville alltid tro det bästa om sin kompis. Han/hon kanske inte menade så. Jag misstolkade säkert bara. Det var nog ett misstag. Men innerst inne så visste man att man bara ljög för sig själv. 

Det finns människor som jag önskade att jag hade ansträngt mig hårdare för att få ha kvar i mitt liv. Men det finns också människor som jag är glad över är borta från det. Så kanske man inte tänkte då, när dem höll på att försvinna. Men nu när jag sitter här och kollar tillbaka så kan jag verkligen se att alla mina kompisar inte har varit bra för mig och inte har förtjänat min vänskap. Folk kommer alltid att komma och gå i ens liv. Vissa borde man anstränga sig hårdare för att ha kvar, medan vissa borde man bara låta gå…