Min syster förstod först. Sedan jag. Och tillsist min lillebror. Sådant händer bara inte. Inte mig, inte oss, inte min familj. Jag har alltid trott att jag haft en perfekt lycklig familj. Jag märkte inget, jag såg det inte komma. Att en familj kan splittras så snabbt. Jag trodde inte det gick. Men tydligen. 

Jag vet inte vad jag ska skriva. Om jag ens borde skriva något. Det känns så hemskt att säga det högt. Det gör det mer verkligt. Och det vill jag inte att det ska vara. Jag vill att det ska vara en dröm. Och att jag snart ska vakna. Men jag kommer inte vakna. För det är ingen dröm. Det är verklighet. Mina föräldrar ska skiljas.